Min sena väg in i hip hop:en

Jag vet inte hur många 42-åringar som lyssnar på hip-hop. Vi växte liksom upp mest med hårdrock och synt. Det tog ett tag innan jag ens kunde tåla stilen, men idag är jag en glad förespråkare för rapmusiken, vilket den tidigt kallades
.
Som i så mycket annat var kyrkan sen med att haka på hip hop-trenden. På slutet av 1980-talet försökte jag lyssna på en del skivor jag fick tag på, men fastnade inte riktigt. Då tänkte jag att förklaringen var att jag blivit för gammal - när man är tonåring fastnar man för den senaste trenden och därefter är det för sent.

Den kristna hip-hop:en stretade vidare och inte minst DC Talk lyckades popularisera stilen för en bredare publik, framför allt genom att göra den poppigare (Time is... röjde rejält måste jag erkänna!). Visst kunde jag lyssna en del på Free at last, men mer för att det var pop än för att det var hip-hop.

Sedan på 2000-talet hände det. Av någon anledning fick jag nys om Cross Movement Records och lyckades få tag på Lecrae's After the Music Stops. Jag tror jag äntligen fann hip-hop:ens raison d'être (= anledning att existera) - det var predikomusik!!! Lecrae predikade utmanande, radikala budskap i passande takt (lyssna t ex på Send me i orginalversion och i nu-metal-version) och det fungerade. Jag lyssnade vidare på deras andra artister. Flame tilltalade mig i början pga hans "jag har just gått bibelskola"-texter. Bl a hade han en låt om exegetik (=bibeltolkning) och en om vikten av att studera kyrkohistoria. Da Truth fick mig att stuffa till den här. Skivbolaget hade startats av hip-hop-kollektivet The Cross Movement, och ansågs ha gett nytt blod åt den annars stagnerande kristna hip-hop:en. Flera av artisterna hos Cross Movement Records tillhör den neo-reformerta rörelsen i USA. Det är en calvinistisk rörelse som dragit folk från den karismatiska rörelsen som blivit trötta på extas och den framgångsteologi som ofta dominerar där (Flame rappar om det här). Särskilt hos Flame kan detta komma fram (Who can pluck us handlar om att man inte kan förlora sin frälsning, en mycket calvinistisk idé).

Så småningom blev CMR-musiken lite för slätstruken för min smak (de tidigare skivorna är bättre än de senare). Men jag hade fastnat för hip-hop:en och sökte vidare. Via bland andra Soul P och Swoope kom jag till sist fram till Propaganda, vilket är lite mer tillbakalutad hip-hop, inte lika pubertal som Flame och Da Truth. Det är fortfarande ett starkt budskap, men Propaganda tillåter lite mer spelrum för tanken, och framför allt påstår han sig inte ha alla svar. Art Ambidextrous  (där han samarbetar med Odd Thomas) lyssnade jag först på, och nu senast på Excellent, en ruskigt välbalanserad skiva med genomarbetade och livsnära texter. Skivbolaget Humble Beast har musik i samma ådra.

Robert Randolph - Steel guitar funk

I en viss svart pingströrelse i USA är det vanligt att använda steel guitar på gudstjänsterna, något som går under namnet "Sacred Steel". Detta innebär att man spelar gitarr med t ex en lite metallhylsa/cylinder som

man för över strängarna för att spela olika toner, så att man kan "slide:a" mellan olika toner vilket blir en speciell effekt. En slide guitarr är en speciell gitarr tillverkad just för det ändamålet som man har liggande på en ställning på golvet.

Robert Randolph lärde sig detta instrument i kyrkan han växte upp i, och har sedan börjat kombinera det med olika moderna stilar. Dels håller han sig ibland till den traditionella stilen (lyssna på Travelling Shoes), men kombinerar den också med en ganska hård, souligare stil på Colorblind. Det är väldigt dansant ibland!

Andale - Spittin da gospel!

Kristen hip-hop kan vara väldigt slätstruken och likadan. Häromdagen råkade jag dock på Andale som kändes lite mer genomarbetad. Bland annat har han med riktiga instrument ibland och inte bara programmerade syntar som ofta brukar vara fallet. Lyssna på "Do Me" och "Andale". Skivan är 6 år gammal, och det finns en nyare skiva ute men den har jag inte lyssnat på.

Jag gillar hip-hop:ares inställning till att skriva text. En hip-hop-låt kan innehåll så mycket ord och därför hinner de behandla ett ämne ordentligt (till skillnad från t ex blues). Detta gäller för Andale också. Jag har inte hunnit studera alla texter än, men lyssna t ex på "I and Him" som handlar om ett samtal han hade med en kompis han träffade på gatan som inte känner sig hemma i kyrkan längre.

Charlie Peacock - musiker och tänkare

Musikern och producenten Charlie Peacock tillhörde aldrig det coola Alternative-gänget (The 77s, Daniel Amos, The Choir, Michael Knott) på 1980-90-talet, men trots att han minglade i mainstream:en sticker han ut som någon speciell.

• Liksom blues och psychedelia har jazzen aldrig varit särskilt stor inom den kristna popen, men Peacock hade en sådan ådra också och tryckte in den lite här och var.  
• Peacock var lika mycket syntprogrammerare som jazzkille, och kunde ibland överproducera vissa album, något vissa gillande och andra inte. Men det gjorde också att han anlitades en hel del som producent åt andra artister. Jag tror nog t o m att han ganska snart hade produktion som huvudsyssla. 
• Jag tror inte att han började sin muskerbana inom den kristna musiken, vilket gjorde att han inte upplevde alla de "måsten" som den kristna musikindustrin ålade sina artister. Han vågade t ex bryta mot kravet att vara "inspirational" dvs att det alltid skulle vara muntra sånger. Han sjunger klagovisor, han gör sig sårbar och sjunger om sina egna tillkortakommanden osv. 

Peacock är en av få musiker som uppvisat ett påtaglig teologisk kompetens. Det syns i en hel del låtar. T ex gjorde han en hel skiva som hyllade den romantiska kärleken, Love Life, i en tid då det var tabu för kristna artister att sjunga om annat än direkt "andliga" ämnen. Den skivan var en teologisk markering mot de förandligande influenser som grekiskt tänkande förde med sig in i teologin under de första århundradena. Kingdom Come var en hel skiva som behandlar gudsrikes-begreppet ur olika perspektiv. Överhuvudtaget är hans texter ofta värda att ögna lite extra.

Själv föredrar jag hans äldre skivor, men har aldrig riktigt gett de nya en chans. Senast i höstas kom hans senaste No Man's Land som flörtar hårt med traditionell americana.
Mina favoriter:

• Love Life
• West Coast Diaries Vol 2
• Secret of Time

Wilson-McKinley - Psychedelia från 70-talet

Psychedelisk musik verkar inte tillhöra vanligheterna i kristna kretsar, kanske pga kopplingen till hallucinogena droger. Wilson-McKinleys musik kallas dock ibland för det. De spelade tillsammans som ett band redan på 60-talet, men kom till tro 1970 på ett av Jesus-folkets möten. Sedan gick de själva med i rörelsen och plockade upp sina instrument igen (hela historien finns dokumenterad här). De spelade in tre album på kort tid, faktiskt innan Love Song (Jesus-musikens band nummer ett) ens hade släppt sin första.

Ljudkvaliteten är genomgående ganska låg, men jag tycker det är en fascinerande bit kristen musikhistoria. Lyssna på "It's up to you". "One in the Spirit" är en klassisk sång från den perioden som även sjöngs på svenska.

Honeytree - i sanning en Jesus-flicka

Efter 1960-talets kulturella och samhälleliga omvälvningar var det många desillusionerade hippies och andra radikaler som fann Jesus. Det kanske inte var den Jesus som deras föräldrars traditionella kyrkor hade företrätt utan en mer långhårig och sandalbärande sådan. Istället för att klippa sig och köpa kostym förblev de ledigt klädda radikaler med batiktröjor, men med fokuset på Jesus istället. Dessa kallades för "The Jesus People" och kunde räknas i 100 000-tal när de hade sin peak i USA på 1970-talet.

Liksom de inte klippte sig, hemföll de heller inte åt traditionell psalmsång, utan tog med sig de moderna tongångarna från deras tidigare liv och gjorde kristen musik av det. Det var den kristna rockens födelse, och den kallades rätt och slätt för "Jesus Music".

De senaste åren har en hel del Jesus Music blivit tillgänglig i digitalt format. Mycket låter faktiskt ganska dåligt. De hade ofta en undermålig inspelningsbudget, och det fanns ofta en outtalad praxis av att inte se musiken som annat än ett medel för att dra människor till ungdomsmöten så att man sedan kunde predika evangeliet till dem.

Här och var stöter man ändå på små pärlor, och Honeytree är en sådan. En tjej som verkligen ser 70-tal ut levererar ett antal låtar som fångar Jesus folkets tankegångar i sina texter på ett exemplariskt vis. Lovely Jesus är en guldklimp, och Rattle and Shake Me är en något irriterande låt, men den speglar hur det pånyttfödda, livsförvandlade Jesus-folket ofta kunde misstas för påtända acid-hippes. Searchlight lyfter fram Jesus-folkets betoning på att troget och kompromisslöst gå den smala vägen.

The Followers

På slutet av 1990-talet dök fenomenet Modern Worship upp. Man började spela någon slags U2-influerad/college rock, men med inställningen att de skulle vara lovsång i samma anda som mer traditionell lovsång. I mitt tycke är det en av de mer intressanta riktningarna som uppstått inom den kristna rocken, från ett efterföljelseperspektiv. På minussidan ligger den brist på kreativitet som följde i den rörelsen - de flesta band låter likadant, och jag har nästan fått känslan att det ibland är lättare att slå inom Modern Worship, och att man därför valt den banan.

The Followers faller nog in i kategorin Modern Worship (om än inte alla låtar), men låter ändå bli att falla in i standardformen. "Jesus I Am Resting" och "Canaan" är mina favoriter, men lyssna gärna på hela skivan. Sen måste jag säga att de har en skön bild på konvolutet.

Förresten, på Spotify klumpas den här skivan ihop med skivor av andra band med samma namn. Här är skivan jag skriver om.

Glenn Kaiser - ensam i bluesen

Glenn Kaiser är något så ovanligt som en kristen musiker som spelar blues, blues i många skiftande former. Jag vet inte varför en så pass vanlig musikstil uppbådar så få kristna, kanske är det för att de flesta kristna musiker gör en kort musikalisk karriär under unga år, men sedan följer den övre-medelklass-kultur som de är uppvuxna i och går vidare till ett mer "hedervärt" och välbetalt yrke.
Kaiser var från början frontfigur i hårdrockspionjärerna Resurrection Band. Tillsammans med flera andra band har de sin hemvist i den socialt engagerade Jesus People USA (JPUSA)-kommuniteten i Chicago.
Glenn Kaisers skivor växlar både i stil och kvalitet. En del är helt akustiska medan andra lutar mer åt bluesrock med fullt band.
Tidigare har jag lyssnar mycket på "Into the Night" som är en av de mer välspelade skivorna. Men idag snubblade jag över "You Made the Difference in Me", där Kaiser plötsligt ger sig in i någon sorts soul/Motown/RnB som tidvis påminner om en av Samuel Ljungblahds senare skivor. Men jag tyckte om det.

Om bloggen

Detta ska bli en blogg om musik och artister som är kopplade till den kristna kyrkan och tron. Mark Mathur heter jag och är till vardags bibellärare på Betel folkhögskola i Bromma.
Genom större delen av mitt liv har jag intresserat mig för kristen populärmusik, till en början för att jag inte fick lyssna på något annat och sedemera av ren vana. Jag har också haft kurser på Betel om den kristna rockens historia, och därigenom kommit att intressera mig inte minst för den kristna rockens barndom på 1970-talet ("Jesus Music").
Jag är fortfarande ständigt på jakt efter bra kristen populärmusik (vilket ofta inte är en vanlig kombination), och kommer i denna blogg att dela med mig när jag hittar artister och skivor som fångar mitt intresse. Oftast kommer jag dessutom att länka till låtar på Spotify, eftersom detta medium numera är min enda källa till ny musik. Min förhoppning är att åtminstone några några personer ska få upp ögonen (eller öronen) för mycket bra musik som oftast aldrig ens kommer fram till svensk kristenhet.

En sak till. Jag kan egentligen inte så mycket om musik, genrer, skillnaden mellan Hip hop och Trip hop osv, så döm mig inte så hårt om jag gör bort mig. Jag är ju bara en enkel teolog...