Paul Clark - pionjär med talang

Nyligen har jag upptäck musikern Paul Clark. Jag tror jag har hört honom lite förut också, men denna gång gav jag honom en ny chans. Han var tydligen en av pionjärerna i den rörelse på 60-70 talet som

kallades "Jesus Music", alltså de som började med pop- och rockmusik i den evangelikala rörelsen i USA. Men till skillnad från många av de andra entusiasterna, fanns det en högre musikalisk kvalitet hos Clark - han tog in bättre musiker (bl a Abraham Laboriel och de andra som senare blev Koinonia).

Jag har här lyssnat mest på hans nyutsläppta alster: Call of the Canyon (2001) och Down at the Whistle Stop (2014). Den förra låter lite Paul Simon/Phil Collins, fast frikyrkopop-tendenserna hörs också. Den senare är väldigt rootsig/bluesig. Some Spin har lite Mark Knopfler/Dire Straits över sig.

Gubbigt? Ja, men så är jag snart 50 också.

Pentatonisk gospel, vilsam alt-lovsång och hip hop.

Jag håller inte igång den här bloggen så mycket. Men nu tänkte jag ta en liten stund och tipsa om lite nytt.

The Eagle Rock Gospel Singers

Jag undviker helst gospelkörsmusik. Jag skulle kanske tycka om Kirk Franklin, om det inte var för den där kören som alltid ska in. Samma sak med Tye Tribbett. Men här snubblade jag över en kör som hade mycket blues över sig. Jag kan inte mycket om musik, men jag tror den här är väldigt mycket "pentatonisk". Den känns blues:ig i alle fall. I en artikel berättar de:

The band got its start about five years ago when a bunch of American roots-music enthusiasts began holding hoedowns at their Eagle Rock pad, at which like-minded roots-heads gathered to hang out and sing songs cut from the cloth of the old African-American gospel and white, Appalachian, folk-country gospel traditions.

Mycket ös och känsla. Och ännu mer känsla. Och strofen: "Matthew, Mark, Luke and John, thats where I get water from..." made my day :-)

Rivers & Robots

Sen början på 2000-talet har det kommit ut mycket s k modern lovsång ("contemporary worship"). Det mesta låter lite för lika för att jag ska tycka om det. Men då och då sticker något ut. Det här gänget (Floder och robotar - vilket namn!) spelar en ganska slipad alt-pop, som påminner Deas Vail som jag lyssnade en del på på 2000-talet. Inte så mycket Rod Stewart-skrik som många andra i genren. Jag kan varva ner till det.

Lecrae har en ny

Jag älskar hip hop. Ibland. Lecrae är faktiskt den artist som en gång i tiden hookade mig med sin After the Music Stops. Han har hållt en ganska hög nivå allmänt, både musik och textmässigt. Men den senaste, Church Clothes 3, är ovanligt variationsrik, men bra produktion. På framsidan ikläder han sig shablonbilden av en afroamerikan i början av förra seklet - och i texterna märker man att rasfrågan har blivit mer aktuell nu än för tio år sen, även för en artist vars texter mest varit teologiska.

Musik för dina skolbarn

Till sist ett tips för er med barn som faller för sånt som spelas på ... ja, som lyssnar på dagens popmusik (typ Måns Z osv). Jordan Feliz. Det är allt jag har att säga om honom, för jag är inte så förtjust, men mina barn går igång på The River. Och min fru också.