Jag vet inte hur många 42-åringar som lyssnar på hip-hop. Vi växte liksom upp mest med hårdrock och synt. Det tog ett tag innan jag ens kunde tåla stilen, men idag är jag en glad förespråkare för rapmusiken, vilket den tidigt kallades
.
Som i så mycket annat var kyrkan sen med att haka på hip hop-trenden. På slutet av 1980-talet försökte jag lyssna på en del skivor jag fick tag på, men fastnade inte riktigt. Då tänkte jag att förklaringen var att jag blivit för gammal - när man är tonåring fastnar man för den senaste trenden och därefter är det för sent.
Den kristna hip-hop:en stretade vidare och inte minst
DC Talk lyckades popularisera stilen för en bredare publik, framför allt genom att göra den poppigare (
Time is... röjde rejält måste jag erkänna!). Visst kunde jag lyssna en del på
Free at last, men mer för att det var pop än för att det var hip-hop.
Sedan på 2000-talet hände det. Av någon anledning fick jag nys om Cross Movement Records och lyckades få tag på Lecrae's
After the Music Stops. Jag tror jag äntligen fann hip-hop:ens
raison d'être (= anledning att existera) - det var predikomusik!!! Lecrae predikade utmanande, radikala budskap i passande takt (lyssna t ex på Send me i
orginalversion och i
nu-metal-version) och det fungerade. Jag lyssnade vidare på deras andra artister. Flame tilltalade mig i början pga hans "jag har just gått bibelskola"-texter. Bl a hade han
en låt om exegetik (=bibeltolkning) och
en om vikten av att studera kyrkohistoria. Da Truth fick mig att stuffa till
den här. Skivbolaget hade startats av hip-hop-kollektivet
The Cross Movement, och ansågs ha gett nytt blod åt den annars stagnerande kristna hip-hop:en. Flera av artisterna hos Cross Movement Records tillhör den neo-reformerta rörelsen i USA. Det är en calvinistisk rörelse som dragit folk från den karismatiska rörelsen som blivit trötta på extas och den framgångsteologi som ofta dominerar där (Flame rappar om det
här). Särskilt hos Flame kan detta komma fram (
Who can pluck us handlar om att man inte kan förlora sin frälsning, en mycket calvinistisk idé).
Så småningom blev CMR-musiken lite för slätstruken för min smak (de tidigare skivorna är bättre än de senare). Men jag hade fastnat för hip-hop:en och sökte vidare. Via bland andra
Soul P och
Swoope kom jag till sist fram till Propaganda, vilket är lite mer tillbakalutad hip-hop, inte lika pubertal som Flame och Da Truth. Det är fortfarande ett starkt budskap, men Propaganda tillåter lite mer spelrum för tanken, och framför allt påstår han sig
inte ha alla svar.
Art Ambidextrous (där han samarbetar med
Odd Thomas) lyssnade jag först på, och nu senast på
Excellent, en ruskigt välbalanserad skiva med genomarbetade och livsnära texter. Skivbolaget
Humble Beast har musik i samma ådra.
