Mer kristen psychedelia :-D :-D

För några år sen skrev jag om Wilson McKinley som var det enda kristna psychedelia-bandet jag hade stött på. Psychedelia? En flummig musikstil från sent 1960-tal. Tänk The Doors.

The Exkursions

Sista veckan har jag dock stött på lite mer coolt udda band inom den genren. The Exkursions gjorde en skiva med samma namn 1971, som är någon sorts bluesrock med psychedeliska drag (en fuzzpedal är ett sådant). Det låter ovanligt bra jämfört andra kristna artister jag hört från den eran.

The Fraction

The Fraction var ett kortlivat band från Los Angeles, bestående av en grupp "arbetargrabbar" som repade på mornarna innan de gick till jobbet. Deras enda (?) skiva Moon Blood från 1971 ... jag har inte hört något så mörkt inom kristen musik förrän grungen på 1990-talet. Tidig Deep Purple möter The Doors. 

Den brittiska dagstidningen The Guardian skriver

"LA-based Fraction were, in theory, a Christian-rock band, but, at times they sound like some seriously deranged and dangerous people ... Singer Jim Beach's ragged growl has been likened to Jim Morrison, but there's a desperation and anxiety present here that the handsome, wealthy son of a senior navy officer never had..."

Skivan utkom endast i 200 exemplar, och sålts på senare tid för uppemot 30 000 kr.

The Search Party

Det här är ett riktigt udda band. Fast historien börjar egentligen med en katolsk präst på 1960-talet, Rev Nick T Freund som jobbade op St Pius X prästseminarium i Kalifornien. Han hade jobbat en hel del med gregoriansk sång och annan klassisk musik. Men hans elever drog med honom till en rock klubb där han fick höra Eric Clapton, Janis Joplin m fl och han blev eld och lågor. Hemma på seminariet drog han ihop några studenter och bildade bandet The Search Party som fick spela musiken han skrev.
Skivan Montgomery Chapel kom ut 1969. Om de andra banden drar åt rocken, så är den här musiken mer psychedelisk. Väldigt skum. :-/

Rev Nick T Freund finns också med bakom en skiva som skolkören på prästseminariet spelade in 1968: Each One Heard in His Own Language About the Marvels of God. Titeln hänvisar naturligtvis till pingstdagen i Apg 2 (som också den VÄLDIGT märkliga förstalåten anspelar på), men med tanke på att det är ett folkrockband som kompar, syftar titeln naturligtvis också på att förkunna för ungdomar på ungdomars språk.
Skivan är inspelad i en kyrksal tror jag, så det ekar. Spår 6-11 ska vara en mässa "for the secular city". Lyssna speciellt på hur de rippar The Beatles Twist & Shout på "Introit: Sing to the Lord". :-D

Om ni vill nyktra till öronen lite efter allt det här, ge Harvest Flight en lyssning. Också lite psychedeliskt, men betydligt mer lättlyssnat. Kommer ni ihåg bibelkören "

Paul Clark - pionjär med talang

Nyligen har jag upptäck musikern Paul Clark. Jag tror jag har hört honom lite förut också, men denna gång gav jag honom en ny chans. Han var tydligen en av pionjärerna i den rörelse på 60-70 talet som

kallades "Jesus Music", alltså de som började med pop- och rockmusik i den evangelikala rörelsen i USA. Men till skillnad från många av de andra entusiasterna, fanns det en högre musikalisk kvalitet hos Clark - han tog in bättre musiker (bl a Abraham Laboriel och de andra som senare blev Koinonia).

Jag har här lyssnat mest på hans nyutsläppta alster: Call of the Canyon (2001) och Down at the Whistle Stop (2014). Den förra låter lite Paul Simon/Phil Collins, fast frikyrkopop-tendenserna hörs också. Den senare är väldigt rootsig/bluesig. Some Spin har lite Mark Knopfler/Dire Straits över sig.

Gubbigt? Ja, men så är jag snart 50 också.

Pentatonisk gospel, vilsam alt-lovsång och hip hop.

Jag håller inte igång den här bloggen så mycket. Men nu tänkte jag ta en liten stund och tipsa om lite nytt.

The Eagle Rock Gospel Singers

Jag undviker helst gospelkörsmusik. Jag skulle kanske tycka om Kirk Franklin, om det inte var för den där kören som alltid ska in. Samma sak med Tye Tribbett. Men här snubblade jag över en kör som hade mycket blues över sig. Jag kan inte mycket om musik, men jag tror den här är väldigt mycket "pentatonisk". Den känns blues:ig i alle fall. I en artikel berättar de:

The band got its start about five years ago when a bunch of American roots-music enthusiasts began holding hoedowns at their Eagle Rock pad, at which like-minded roots-heads gathered to hang out and sing songs cut from the cloth of the old African-American gospel and white, Appalachian, folk-country gospel traditions.

Mycket ös och känsla. Och ännu mer känsla. Och strofen: "Matthew, Mark, Luke and John, thats where I get water from..." made my day :-)

Rivers & Robots

Sen början på 2000-talet har det kommit ut mycket s k modern lovsång ("contemporary worship"). Det mesta låter lite för lika för att jag ska tycka om det. Men då och då sticker något ut. Det här gänget (Floder och robotar - vilket namn!) spelar en ganska slipad alt-pop, som påminner Deas Vail som jag lyssnade en del på på 2000-talet. Inte så mycket Rod Stewart-skrik som många andra i genren. Jag kan varva ner till det.

Lecrae har en ny

Jag älskar hip hop. Ibland. Lecrae är faktiskt den artist som en gång i tiden hookade mig med sin After the Music Stops. Han har hållt en ganska hög nivå allmänt, både musik och textmässigt. Men den senaste, Church Clothes 3, är ovanligt variationsrik, men bra produktion. På framsidan ikläder han sig shablonbilden av en afroamerikan i början av förra seklet - och i texterna märker man att rasfrågan har blivit mer aktuell nu än för tio år sen, även för en artist vars texter mest varit teologiska.

Musik för dina skolbarn

Till sist ett tips för er med barn som faller för sånt som spelas på ... ja, som lyssnar på dagens popmusik (typ Måns Z osv). Jordan Feliz. Det är allt jag har att säga om honom, för jag är inte så förtjust, men mina barn går igång på The River. Och min fru också.

Några musiktips i april

Rootsy

Det var länge sen jag skrev nåt på den här bloggen, så här kommer ett kort inlägg om vad jag lyssnat på den senaste tiden. Jamie Barnes är en ny bekantskap som jag fastnat för. Jag har ju de senaste åren börjat uppskatta musik med rötterna i den amerikanska folkmusikmyllan, och Barnes har en del sådana rötter. Josh Garrels, kan detta vara något för er. Rekommenderade skivor: The Recalibrated Heart och The Mercy Seat EP (som verkar vara en del av ett lovsångsprojekt under namnet Sojourn).
Så om ni gillar
På tal om rootsbaserad musik, så har jag tidigare rekommenderat Needtobreathe. Nu har de släppt en live-skiva (Live from the Woods) som är ett bra exempel på hur en live-skiva ska låta (tack Robert Törnqvist för tipset). Några som drar åt samma håll är Rhett Walker Band. De har inte riktigt samma "edge" som Needtobreathe, men texterna har en självupplevd glädje över sig som jag gillar (t ex When Mercy Found Me).

Och lite hip hop

Det kan vara svårt att hitta kristen hip hop som inte är så poppig. Propaganda och Beautiful Eulogy är några sköna undantag, men resten av Humble Beasts skivsläpp håller inte riktigt samma klass. Men nu snubblade jag över Derek Minor. På hans Empire vågar han ta ut svängarna med en mer kaotisk ljudbild.
Swoope har också gjort en skiva, Sinema, som är en berättelse om ett sexuellt snedsteg med omtumlande konsekvenser. Inlagda mellan låtarna är inspelningar från en telefonsvarare med en alltmer desperat kvinna i andra änden, inspelningar som håller en ovanligt hög skådespelarnivå för att vara en sån här skiva.

Sydstatsrock från bibelbältet (?)

Jag känner inte till definitionen av sydstatsrock, utan associerar begreppet till filmen "Sweet Home Alabama" med Reese Witherspoon, och bandet Lynyrd Skynyrd. Tydligen ska det vara en sorts bluesig rock med country-tendenser. Men viktigast är kanske att man har attityden från Södern med sig, och helst en Rebel flag i badrumsfönstret på den stationära husvagnen.

Kristen rockmusik har ofta dominerats av den musikstil som för tillfället är på modet i allmänkulturen. Det finns t ex massor av college rock band. Däremot finns det inte så många som spelar den lite gubbigare bluesrocken, och inte heller sydstatsrock tyvärr (jag tror de flesta amerikanska kristna musikerna klipper sig och skaffar sig en universitetsutbildning innan de hinner fylla 30, alt anställs som lovsångsledare i sin lokala församling , och därmed försvinner en hel del genrer).

Två band har jag dock hittat som skulle kunna klassas som sydstatsrock. Det första är Third Day. Jag lyssnade mycket på dem för ett par år sen, och föll mest för "Revelation" och "Miracle". Men i somras, när vi var i Spanien snubblade jag in på en skiva av Needtobreathe som nog också borde hamna i sydstatsrockklassen. Skivan heter "Rivers in the Wasteland" och jag spelade den högt när jag åkte på mina ärenden i de katalonska kuststäderna (det är jag som handlar i våran familj och en semesterplikt jag har är att på mornarna åka och inhandla färska choklad-croissanter till frukosten, om vi är i sydeuropa), och tyckte den var väldigt skönt arrangerad. De spelar sina instrument väl, och det finns en lekfullhet och ett sväng i låtarna. Sångaren har en gnälligare röst, modell Bruce Springsteen, men han verkar ha hjärtat på rätt ställe så jag köper det. De blandar in lagom doser folkrock i det hela
Nu har jag börjat lyssna in mig på skivan innan, "The Reckoning". Den har sina höjdpunkter, men håller inte riktigt samma klass. Så börja med Rivers om du vill ge dem en chans. Och förresten, låt 1 och 2 är sådär, men 3, "Feet Don't Fail Me Now" är en höjdare. Börja där.

P.S.
Det kan nämnas att tidiga försök till sydstatsrock gjordes av hårdrocksbanden Guardian och Disciple, men ... jag föredrar Needtobreathe :-)

Intelligent hip hop från Beautiful Eulogy

Jag har tidigare skrivit om och upphöjt artisten Propaganda till skyarna. Han är en mognare och smartare rappare än calvinisterna på Cross Movement Records som jag förr lyssnade på. Denne Propaganda har jobbat med Beautiful Eulogy, vilka nu har släppt sin andra skiva, Instruments of Mercy. Det är en sorts minimalistisk hip hop med riktigt intelligenta och teologiskt skarpa texter. Första spåret kan man  hoppa över, men sen blir det riktigt bra. Båda artisterna ligger på bolaget Humble Beast vilka tenderar att vara noggranna med vilka de tar in. Bra kvalitet för det mesta.

[skrivet på bussen mellan Spånga och Bromma]

Min sena väg in i hip hop:en

Jag vet inte hur många 42-åringar som lyssnar på hip-hop. Vi växte liksom upp mest med hårdrock och synt. Det tog ett tag innan jag ens kunde tåla stilen, men idag är jag en glad förespråkare för rapmusiken, vilket den tidigt kallades
.
Som i så mycket annat var kyrkan sen med att haka på hip hop-trenden. På slutet av 1980-talet försökte jag lyssna på en del skivor jag fick tag på, men fastnade inte riktigt. Då tänkte jag att förklaringen var att jag blivit för gammal - när man är tonåring fastnar man för den senaste trenden och därefter är det för sent.

Den kristna hip-hop:en stretade vidare och inte minst DC Talk lyckades popularisera stilen för en bredare publik, framför allt genom att göra den poppigare (Time is... röjde rejält måste jag erkänna!). Visst kunde jag lyssna en del på Free at last, men mer för att det var pop än för att det var hip-hop.

Sedan på 2000-talet hände det. Av någon anledning fick jag nys om Cross Movement Records och lyckades få tag på Lecrae's After the Music Stops. Jag tror jag äntligen fann hip-hop:ens raison d'être (= anledning att existera) - det var predikomusik!!! Lecrae predikade utmanande, radikala budskap i passande takt (lyssna t ex på Send me i orginalversion och i nu-metal-version) och det fungerade. Jag lyssnade vidare på deras andra artister. Flame tilltalade mig i början pga hans "jag har just gått bibelskola"-texter. Bl a hade han en låt om exegetik (=bibeltolkning) och en om vikten av att studera kyrkohistoria. Da Truth fick mig att stuffa till den här. Skivbolaget hade startats av hip-hop-kollektivet The Cross Movement, och ansågs ha gett nytt blod åt den annars stagnerande kristna hip-hop:en. Flera av artisterna hos Cross Movement Records tillhör den neo-reformerta rörelsen i USA. Det är en calvinistisk rörelse som dragit folk från den karismatiska rörelsen som blivit trötta på extas och den framgångsteologi som ofta dominerar där (Flame rappar om det här). Särskilt hos Flame kan detta komma fram (Who can pluck us handlar om att man inte kan förlora sin frälsning, en mycket calvinistisk idé).

Så småningom blev CMR-musiken lite för slätstruken för min smak (de tidigare skivorna är bättre än de senare). Men jag hade fastnat för hip-hop:en och sökte vidare. Via bland andra Soul P och Swoope kom jag till sist fram till Propaganda, vilket är lite mer tillbakalutad hip-hop, inte lika pubertal som Flame och Da Truth. Det är fortfarande ett starkt budskap, men Propaganda tillåter lite mer spelrum för tanken, och framför allt påstår han sig inte ha alla svar. Art Ambidextrous  (där han samarbetar med Odd Thomas) lyssnade jag först på, och nu senast på Excellent, en ruskigt välbalanserad skiva med genomarbetade och livsnära texter. Skivbolaget Humble Beast har musik i samma ådra.